Ekonomiska frågor

 Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.                             
 - Gustav Möller, socialdemokratisk politiker

Inledning

Vår ekonomiska politik bygger på tre övergripande principer: frihet, förvaltarskap och medmänsklighet. Utifrån frihetsprincipen vill vi sträva efter en ansvarsfullt fri och konsekvent marknadsekonomi med enbart nödvändig byråkrati, berättigade skatter och medborgerlig självständighet. Ett gott förvaltarskap innebär en ansvarsfull miljöpolitik och en sund arbetsmarknads- och företagspolitik.

Vi vill värna de samhällsbärande institutionerna och ser familjen och äktenskapet som grundläggande för civilisationen. Med medmänsklighetsprincipen som ledstjärna vill vi verka för att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå, och för att de små gemenskaperna bevaras. De mänskliga rättigheterna - äganderätt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet måste skyddas. Vi vill att omsorg om de svagaste i samhället ska stå i centrum för vår politik.

Det bästa sättet att skapa välstånd är fri konkurrens på fria marknader, med skydd mot monopol. Staten bör vara begränsad och har främst tre uppgifter: (1) att värna friheten och de mänskliga rättigheterna, (2) att värna de samhällsbärande institutionerna (infrastruktur, polis, försvar, rättsväsende, utbildning) och (3) att ansvara för en bastrygghet, som består av fem trygghetsreformer som vi vill införa (se nedan). I övrigt bör en fri marknad utan statlig inblandning råda. Detta anser vi är bäst både för den ekonomiska utvecklingen och för de svagaste i samhället.

Grundläggande marknadsekonomiska reformer

 Vägen till ökat välstånd är att förbättra produktiviteten och därmed skapa en större resursbas, till gagn för ökad rättvisa och en bättre livskvalitet för alla. Stora vinster finns att hämta genom att eliminera uppenbara systemfel i den ekonomiska politiken och låta näringslivet styras på marknadsmässiga villkor. Detta innebär en i huvudsak fri prisbildning och en minskning av statlig inblandning i form av godtyckliga straffskatter, subventioner, skattefavörer och andra styrinstrument. Kort sagt: konkurrens på lika villkor.

Begränsad statlig inblandning i näringslivet 

Näringslivet bör helt skötas i privat regi och all statlig och kommunal näringsverksamhet avvecklas - med undantag av uppgifter som på grund av sin karaktär bör eller måste skötas av ”det allmänna”, framför allt sådant som har anknytning till infrastrukturen. Statens aktier i börsnoterade företag bör avyttras och kommunerna åläggas att successivt avveckla sina hyresbostäder och kommersiella fastigheter utan koppling till kommunens egen verksamhet.

Det finns också anledning att undvika ”blandformer” med privata aktörer som utförare av statliga eller kommunala serviceuppgifter och i stället betala ut beviljade stödinsatser direkt till vårdtagaren, som sedan själv väljer utförare. Det som staten ansvarar för bör den som regel sköta helt på egen hand, det vill säga att staten är både ägare, arbetsgivare och utförare. Staten ska vara huvudman för sjukhusen och andra landsomfattande verksamheter men kan delegera till privata aktörer att vara utförare av verksamheten.

Regionerna (fd Landstingen) bör avvecklas. Detta utesluter inte att vi har helt fria privata aktörer vid sidan om staten som huvudman för en verksamhet. Både allmänna och privata aktörer kan sköta vårdcentraler. Det relevanta är inte om en privat aktör får en vinst på att utföra en viss verksamhet (till exempel en vårdtjänst) utan att verksamheten håller tillräckligt god kvalitet och inte innebär ett slöseri med skattemedel.

Slopa hyresregleringen

Hyresbostadsmarknaden bör vara ett prioriterat område för alla som inser värdet av fri konkurrens och korrekta välståndsoptimerande prissättningsprinciper. Hyran för en viss bostad skall givetvis vara oberoende av ålder för hyresgästen. Vinsterna blir extremt stora när den gamla krigstidsregleringen äntligen slopas: rörligheten ökar, bostadsköerna försvinner och svartabörshandeln upphör. Marknadshyror i storstadsregionerna innebär också fördelar för glesbygden, som med sin billigare tomtmark och därmed lägre hyror kan attrahera både företag och människor. En återgång till fri hyressättning bör dock ske stegvis, under en period på cirka 10 år, på det sätt som flera offentliga utredningar beskrivit.

En fri arbetsmarknad

För att kunna nå målet med full sysselsättning krävs en reformering av A-kassan. I dag är det skattebetalarna som står för merparten av kostnaden för arbetslösheten. Den notan bör i stället betalas av arbetsmarknadens parter och fördelas som parterna själva får komma överens om i samband med sina avtalsförhandlingar. Den lönepolitik som, starkt vilseledande, kallas solidarisk (höga ingångslöner, små löneskillnader) förvärrar problemen. Här har politikerna ett medansvar genom att den hårda beskattningen av låginkomsttagare i förlängningen leder till att »normala» ingångslöner (efter skatt) riskerar att hamna under existensminimum. De vanligt förekommande ”jobbsatsningarna”, som till exempel instegsjobb och nystartsjobb leder enbart till att jobben omfördelas. Det är ett meningslöst nollsummespel.

Finanspolitik

Politikens mål, en inflation på 2 procent (+- 1 procent), har visat sig möjlig att kringgå och kan leda till en inflationstakt på minst det dubbla. Därför bör det målet slopas och ersättas med ett uppdrag att styra penningmängden (enligt måttet M3). Denna bör inte tillåtas öka snabbare än produktionen, alltså cirka 3 procent per år.

När staten skyddar banker och företag i finansbranschen från konkurs sätts marknadsekonomin ur spel. Bankerna bör själva betala eventuella förluster på grund av felaktig utlåning och bör kunna gå i konkurs om de gjort stora felspekulationer. En insättningsgaranti ska finansieras av bankerna, ej av skattebetalarna.

Vi vill återinföra det system som rådde före 1977 års statliga budgetreform med en drifts-respektive en kapitalbudget. Kapitalbudgeten ska tillåtas vara lånefinansierad medan driftsbudgeten måste vara i balans eller ha ett överskott. Det är viktigt att tydliga riktlinjer och kontroller inrättas för att förhindra att driftskostnader förkläs som investeringar. Ett lånetak bör också upprättas.

Kontanter som betalmedel

I dag ser vi en utveckling där det blir allt svårare att använda sedlar och mynt för att betala varor och tjänster. Trots att detta är ett legalt betalmedel vägrar allt fler affärer och företag och även myndigheter att ta emot kontanter. I en fråga som är så viktig och berör alla människor i ett samhälle bör beslut av denna karaktär fattas av medborgarna, inte av banker och teknokrater. Förutom att detta är odemokratiskt, blir samhället mer sårbart om vi använder oss av enbart digitala betalmedel. Det sker omfattande digitala penningstölder som ofta tystas ner av bankerna. Det ökande beroendet av digitala betalmedel är dessutom ett stort steg mot ett alltmer omfattande kontrollsamhälle. Vi menar att handeln ska vara skyldig att ta emot kontanter och vill verka för att få till stånd en lag som stärker medborgarnas rätt att använda kontanter som betalmedel. Undantag från regeln ska kunna göras för de företag vars affärsidé baseras på internetförsäljning och i de fall där kontanthantering är synnerligen kostsamt eller opraktiskt.

Ett förbättrat företagsklimat

I dag betalar både företagen och aktieägarna skatt på vinsten (sammanlagt över 50 procent), en orimlig form av dubbelbeskattning. Detta undviks om utdelningen blir avdragsgill för företaget. Även bolagsskatten bör sänkas och anpassas till de nivåer som gäller i våra viktigaste konkurrentländer.

Angeläget är också att grundligt förenkla det i dag ytterst snåriga skatteregelverket. Företagens indirekta lönekostnader, arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna bör sänkas. Det av staten reglerade anställningsskyddet (LAS) bör göras mer flexibelt; däremot står det givetvis arbetsmarknadens parter fritt att, om de så önskar, själva enas om grad av anställningsskydd. För löntagaren består tryggheten i att det med ett bättre företagsklimat finns flera företag att söka arbete hos. För företagare blir det mindre riskabelt att anställa, och fler människor kommer därför i arbete.

En annan mycket viktig faktor för att stödja företagandet och öka sysselsättningen är att införa mer flexibla och rättvisare lönesystem, som ger löntagaren rätt betalt för sina insatser och belönar erfarenhet, skicklighet och lojalitet. I det syftet är större lönespridning önskvärd - alltså lägre ingångslöner men å andra sidan högre ersättningar för de mest meriterade medarbetarna.

Ett rättvisare Sverige - likabehandling och grundtrygghet

 De systemreformer som här föreslås leder till att skattetrycket, som andel av BNP, sjunker. Partiets politik för att sänka skatterna bör kombineras med stärkt kontroll av att de skatter som kvarstår verkligen kommer in.

De ökade resurser som skapas via en förnuftigare makropolitik bör i första hand användas för att återskapa ett rättvisare och medmänskligare samhälle som både ger trygghet och frihet. Ett rättvist samhälle betyder att rätt sorts rättviseprincip styr på rätt område. För löner och tjänstetillsättningar är det meritprincipen som gäller (lön efter prestation/kompetens). För sjukvård är det behovsprincipen som gäller (vård efter behov). I övriga fall, till exempel barnomsorg, är det likhetsprincipen som gäller (lika stöd till alla oavsett vad man väljer för barnomsorg). Likabehandlingsprincipen är för övrigt något som bör skrivas in i grundlagen och i en eventuell kommande författning för att gälla på alla nivåer, såväl för statlig verksamhet som för kommuners verksamhet. Det är självklart att staten och andra myndigheter ska behandla alla samhällsmedborgare lika.

Utifrån det ovan sagda vill vi genomföra fem stora trygghetsreformer:

• En statlig grundpension. Som en första åtgärd bör de så kallade fattigpensionärernas villkor avsevärt förbättras. Vi kräver att pensionsbeloppen höjs rejält och att skatten på garantipensionen helt slopas.

• Statlig sjukpenning. Ett lågt statligt obligatoriskt grundskydd som är lika för alla introduceras.

• Statlig a-kassa. Ett lågt statligt obligatoriskt grundskydd som är lika för alla införs. Ersättningsnivå utöver detta bestäms av parterna på arbetsmarknaden.

• Högt grundavdrag för arbetande. Ett grundavdrag på 100 000 införs så att varje medborgare kan leva på sin egen lön. Ingen ska behöva beskattas under existensminimum.

• Familjeprincipen. Familjeprincipen betyder att varje familj, det vill säga hushåll med juridisk försörjningsbörda, betraktas rent samhällsekonomiskt ungefär som ett företag. Denna helhet ska beskattas för skillnaden mellan sammanlagda, å ena sidan inkomster, och å andra sidan grundavdrag samt utgifter för inkomsternas förvärvande. Familjeprincipen är ett rättvist system med införande av barnpeng, skolpeng, omsorgspeng och vårdpeng.