Inledning

Våra politiska företrädare har i decennier systematiskt arbetat för att splittra familjerna, för att avskaffa det ömsesidiga beroende mellan man och kvinna som oundvikligen uppstår ur ömsesidig kärlek och ur ankomsten av gemensamma barn – och ersätta detta med varje mans och kvinnas individuella beroende av staten, som är allt annat än ömsesidigt. Staten kan aldrig erbjuda det känslomässiga stöd som människan behöver för att fullt utvecklas i lycka och harmoni - det kan bara nära anhöriga göra. Därför måste familjen återupprättas. Det nuvarande barnomsorgssystemet är omänskligt, strider mot grundläggande ekonomiska principer, kränker grundläggande mänskliga rättigheter, och har en rad negativa konsekvenser. En sund familjepolitik accepterar familjeprincipen: att varje familj är en suverän byggsten i samhället som de vuxna frivilligt väljer att ingå i och som tar hand om barnen tills de blivit vuxna nog att själva välja socialt sammanhang.

Familjeprincipen innebär

• att ingen familj ska beskattas förrän den som helhet uppnått existensminimum.

• att bidrag och subventioner i största möjliga utsträckning ersätts med skattelättnader.

• att föräldrarna själva får bestämma över hur pengarna som hitintills betalats till förskola ska betalas ut. 

Dagens system

En av de senaste åtgärderna som vidtogs i syfte att styra familjers livsval var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, vilket innebär att föräldrarna numera endast betalar en dryg tusenlapp per månad i avgift av de över 15 000 kr det egentligen kostar kommunerna att ta hand om ett barn på heltid på daghemmen per månad.1 Ponera att tjänsten för barnomsorg utdebiteras till den verkliga produktionskostnaden (det vill säga. mer än cirka 15 000 kr i månaden per heltidsbarn) – hur många skulle köpa tjänsten till det priset? Att skattesubventioner inte löser denna problematik torde vara uppenbart för de flesta. Subventionerna får tjänsten att framstå som mer prisvärd än den är, vilket leder till en konstruerad efterfrågan, vilket i sin tur tvingar samhället att avsätta stora resurser för produktion av tjänsten, till kostnader som – för de flesta – kraftigt överstiger nyttan. Detta innebär att dagens system inte bara försvagar barnens relation till sina föräldrar och kränker rätten att bestämma över sitt privatliv, det är också direkt fattigdomsbringande och kontraproduktivt för hela samhällsekonomin. Det innebär också att om föräldrarna själva fick de pengar som staten tar via skatter för att bekosta en heltidsplats på daghemmen – pengar som spenderas på att någon annan än föräldrarna ska ta hand om barnen – skulle de ha ca 15000 kr brutto mer per barn och månad som de kunde spendera på valfri barnomsorg under flera år. Notera att varken barnbidrag eller föräldrapenning är inräknat i detta. De allra flesta skulle troligtvis välja att själv vårda sina egna barn.

 Därför måste dagens kraftiga skattesubventionering av den kommunala barnomsorgen ersättas med motsvarande skattelättnader för barnfamiljerna och egen eller inköpt barnomsorg bli skattemässigt avdragbar mot familjens sammanlagda inkomst, eftersom barnomsorg i någon form är nödvändig för inkomsternas förvärvande. Det är ologiskt att människor betalar skatt på summor som krävs för överlevnad eller för att överhuvudtaget kunna förvärva inkomst, det vill säga barnomsorg. Vi måste komma tillbaka till ett läge där ingen avkrävs skatt förrän vederbörande och dennes familj uppnått existensminimum. Då skulle familjerna få disponera avsevärt mer av sina inkomster efter skatt och familjerna och deras medlemmar bli avsevärt friare, medborgerligt sett.

Familjeprincipens fundament

Vi vill att familjeprincipen ska tillämpas för familjens vuxna medlemmar på så många områden som möjligt.

 1. Varje familj, det vill säga hushåll med juridisk försörjningsbörda, betraktas som ett företag. Denna helhet beskattas för skillnaden mellan de sammanlagda inkomsterna och kraftigt höjda grundavdrag (motsvarande existensminimum) samt utgifter för inkomsternas förvärvande. Skatt betalas först är om inkomsten överstiger dessa två utgiftsposter. All pension delas automatiskt lika i familjen, liksom skulder.

2. Så mycket som möjligt av dagens mångfald av bidrag och skattesubventionerade tjänster skall ersättas med skatteavdrag som beskrivs i (1). Undantag gäller för vård, omsorg och till viss del skola. Där ska istället dagens subventioner via maxtaxan tillfalla varje enskild familj i form av en barnpeng (barnomsorgsersättning). På sikt bör dock familjeprincipen tillämpas även på detta område. En familj som själv vill och kan vårda en anhörig ska till exempel kunna få förfoga över åtminstone stora delar av den subventioneringen som går till vården på en offentlig vårdinrättning.

Allt inordnas på så sätt i ett enkelt enhetligt system vars ekonomiska transfereringar helt sköts av Skatteverket och varje familj bestämmer själv över sin ekonomi i en mycket större utsträckning än tidigare. Pensionen ska också vara baserad på hela familjens inkomst och sedan i grundläget fördelas lika på föräldrarna oavsett deras respektive inkomst under åren då en av dem var hemma. Det är logiskt och rättvist att ett hushåll som beskattats som en enhet också delar på den pension som föräldrarna gemensamt byggt upp genom sitt samarbete. På detta sätt undviks det problem med sambeskattningen som rådde tidigare. På samma sätt ska skulder som gemensamt byggts upp fördelas på båda makar.

Familjeprincipens resultat

Nedanstående tabell visar familjeprincipens resultat på barnomsorgens område. Observera att kostnaden för detta redan är mer än väl intäkt i de stora kostnader som dagens kontraproduktiva system för med sig. Det bör emellertid påpekas att målet med uppgifterna i tabellen är att ge en generell bild, inte någon exakt och slutgiltig beräkning, av familjeprincipens konsekvenser. 

Tabellen visar hur stor barnpeng familjen får beroende på hur många barn familjen har och på barnens ålder. Tanken är att det ska vara en rimlig ökning för varje ytterligare barn samtidigt som det inte blir orimligt mycket, eftersom det inte kostar dubbelt så mycket att få ytterligare  ett barn. Det ska inte heller vara så att barnpengen ska kunna användas i syfte att bli "rik" utan just för att man som förälder ska få tid med  sina barn och att familjen själv ska kunna bestämma över sin barnvård. Anledningen till sexton tusen de två första åren är att man får dubbel barnpeng de första två åren och det beror på att barnpengen inte bara innebär att föräldrarna får dagissubventioneringen utan också motsvarande föräldraförsäkringen.

Det är viktigt att betona att detta inte är hugget i sten på något sätt utan bara ett exempel på hur  systemet med barnpeng skulle kunna utformas rent konkret. Det viktiga är att principen förstås: att varje familj själv helt ska få bestämma över hur deras barnavård ska se ut.

Inget annat system erbjuder en sådan total ekonomisk frihet för föräldrar. Detta skall också ställas i relation till att den generella skattesatsen kommer att vara lägre i ett samhälle med familjeprincipen. Det betyder att det tillkommer en generell skattesänkning för alla som motsvarar ca 1000 kr/månad. Skattesänkningen betalas av vinsten som görs av systembytet. Fler skattesänkningar utöver detta och ekonomiska vinster kommer också allmänheten till del när Kristna Värdepartiets ekonomiska politik får influera samhället i övrigt.

 Familjeprincipens fördelar

Denna modell har en mängd fördelar. Den (1) respekterar mänskliga rättigheter. Det är en lagstadgad mänsklig rättighet i Sverige, och en rätt garanterad enligt Europakonventionen, att själv få bestämma över sitt privatliv – och valet av barnomsorg för de egna barnen tillhör privatlivet. Modellen ger vidare (2) mer föräldrakontakt. Med familjeprincipen skulle barn tillbringa mindre tid på förskola och fritids och mer tid med sina egna föräldrar. Dessutom skulle modellen ge (3) större frihet för familjer. Föräldrarna skulle, utan ekonomisk stress, själva kunna välja hur de vill att deras barn tas om hand

Familjeprincipen är också, helt enkelt, (4) vad folk vill ha. Svenska folket har i opinionsundersökning efter opinionsundersökning envist svarat att föräldrarna själva är bäst lämpade att ta hand om barnen när de är små. Därutöver ger modellen (5) mindre byråkrati, och bättre ekonomisk kontroll. Med familjeprincipen skulle den allmänna byråkratin minska, försäkringskassans uppgifter minska, och föräldrar slippa kontakten med den otympliga koloss som denna myndighet utgör. Familjen skulle dessutom ha bättre ekonomisk kontroll eftersom deras inkomst kommer som ett enhetligt belopp istället för utdelade bidrag vid flera olika tidpunkter.

En annan följd av modellen är (6) mindre bidragsfusk. Missbruket att ta ut föräldrapeng samtidigt som man arbetar, eller att ”vabba” samtidigt som barnet är på förskola, försvinner helt. Modellen leder också till (7) minskad arbetslöshet och kostnader för arbetsmarknaden och (8) en ökning av personer med yrkeserfarenhet. Eftersom de föräldrar som väljer att stanna hemma under barnets uppväxt inte förvärvsarbetar skapas det vakanser på arbetsmarknaden som måste fyllas av folk som idag är arbetslösa. De som under barnaåren är frånvarande från arbetsmarknaden kommer troligtvis inte att vara borta helt och hållet under den tiden – de behåller alltså sin kompetens. Samtidigt kommer de som vikarierar för dem som är föräldralediga att vara långtidsvikarierande och därmed förvärva yrkeserfarenhet under denna tid. När den föräldralediga personen kommer tillbaka, har den som vikarierat införskaffat yrkeserfarenhet som gör det lättare för vederbörande att få ett eget permanent arbete.

Vidare skulle familjeprincipen (9) fungera som en bekräftelse på det ömsesidiga engagemang för varandra som äktenskap utgör och förstärka upplevelsen av att de arbetar tillsammans, som i ett familjeföretag, för alla medlemmars bästa. Eftersom familjeprincipen innebär att de vuxna i familjen delar lika på alla de socialförsäkringspoäng som förvärvsinkomsterna berättigar till, oavsett hur de delar upp förvärvs- och hemmasysslorna mellan sig, skulle principen inte leda till att någon av parterna får det sämre ekonomiskt ställt om den andre parten försvinner ur bilden.